En av de få saker som varit bestående i mitt vuxna liv är att jag börjar mina dagar med New York Times.

Jag betalar fortfarande några hundralappar i månaden för att få tidningen hemskickad, på papper. Den är viktigare för min frukost än själva frukosten.

Jag älskar New York Times. Jag älskar deras kluriga rubriksättning, den onödigt litterära prosan i väderleksrapporterna, de berättande grävjobben i söndagsmagasinet, den supersnabba webbrapporteringen, de överambitiösa filmrecensionerna varje fredag, den sansade klokheten i ledarspalten, de skarpa sarkasmerna i Gail Collins kolumner, den pålitliga vreden i Paul Krugmans blogg.

Jag har därmed bekymrats av den täta ström av Times-dödsrunor som dykt upp så länge jag bott i USA. Strax efter finanskraschen 2008 förutsåg två av USA:s tyngsta mediekolumnister, Michael Wolff på Vanity Fair och Michael Hirschorn på The Atlantic, att Times inte skulle överleva 00-talet.

När de lanserade en betalvägg för nytimes.com i april kritiserades de högljutt av självutnämnda medieexperter som förklarade att ingen ville betala för Times-journalistik längre. Och dessutom var det alldeles för lätt att lura betalväggen. Det påminde lite om det klassiska restaurangklagomålet: inte nog med att maten är dålig, portionerna är dessutom för små.

Fyra månader senare har det visat sig att det nya premiumsystemet lyckats bättre än förväntningarna. Enligt tidningens interna siffror räknade man med 300 000 betalande prenumeranter för nytimes.com under 2011, men man har redan nu fler än 400 000 (alla andra kan gratis läsa 20 artiklar i månaden).

Med hjälp av en rad klipska teknikkunniga rekryteringar, som David Carr, Jen Preston och Brian Stelter, har man moderniserat sin journalistik och gjort nytimes.com till en av väldigt få sajter där användarna betalar för innehåll som inte är sport, porr eller finansdata.

New York Times har inte bara överlevt, utan går faktiskt med vinst. Man har kraftigt bantat redaktionen och kostnaderna, men lägger fortfarande enorma resurser på tidskrävande journalistik.

Om det är något den avgående chefredaktören Bill Keller lyckats med så är det att bibehålla en stark trovärdighet i varumärket. Medan Murdoch-imperiet fått sig en rejäl törn och många av Times främsta konkurrenter, i synnerhet Washington Post, blivit märkbart sämre, har Keller lyckats undvika den typ av skandaler som präglade tidningen i början av decenniet (inte minst den felaktiga rapporteringen om massförstörelsevapen i Irak).

Andra, mindre faktorer är också positiva för Times. Google förändrade i år sin sökalgoritm så att originalproducerat innehåll får bättre sökresultat än de som kopierar det – bra för Times, sämre för Huffington Post.

Att den något träiga Keller nu ger plats för en ny chefredaktör, den briljanta Jill Abramson, tyder också på att tidningen har ett nytt självförtroende.

I den nya dokumentärfilmen "Page One" får man en bra bild av Times väg ut ur krisen. Det är en underhållande film som ställer viktiga frågor om hela nyhetsindustrin, inte bara dagstidningarnas, framtid. Men problemet med "Page One" är att det är något av en feel good-film för dagstidningsmänniskor.

Precis som i många av de hyllningsartiklar som skrivits om Times i USA under sommaren vaggas man in i en falsk trygghet om att allt kommer att ordna sig.

Det råder inget tvivel om att Times löst sitt grundläggande, existentiella problem: hur man skapar relevant journalistik på 2000-talet.

Men om de vill överleva 10-talet, utan att mediekolumnisterna fortsätter kretsa som gamar kring deras Renzo Piano-ritade lyxskrapa vid Bryant Park, krävs det samma uppfinningsrikedom och nytänkande på annonsavdelningen som det uppenbarligen funnits på nyhets- och webbredaktionen.

Det kommer inte att räcka med ännu fler sluga webblösningar och undersökande reportrar, utan de behöver någon som kan knäcka idén för, säg, nästa Groupon – som inte bara är det snabbast växande företaget i USA i dag, utan som även stulit ytterligare en viktig del av annonsmarknaden (rabattkupongerna) från just New York Times.