Jag kan inte dra mig till minnes att jag någon gång - inte en enda gång under hela mitt liv - har träffat en "vanlig" människa som gett uttryck för att gilla reklam.

Jag har aldrig heller pratat med någon politiker som har sagt sig tycka om eller ens förstå det nödvändiga med reklam, om man bortser från någon enstaka borgerlig riksdagsledamot som inför valet 2006 sålde in ett antal löften om reklam- och mediepolitiken som inte har infriats.

Dessvärre stämmer mina personliga erfarenheter väl överens med det som framkommer i flertalet undersökningar om allmänhetens och politikernas inställning till reklam.

Reklam betraktas fortfarande som något som bara fördyrar produkter och tjänster, förstör tv-program (att reklam är en förutsättning för bra gratis-tv är ännu okänt för större delen av befolkningen), och är allmänt störande. Reklamen är också skadlig för miljön - vilket brukar berättas i artiklar om gamla människor som envisas med att fylla sina lägenheter med en årsförbrukning av direktreklam.

Är inte det här otroligt märkligt? Här har vi en hel industri, full av smarta kommunikationsexperter som utför en för samhället och näringslivet viktig uppgift, som år efter år tycks acceptera att bli betraktad som ett värre släkte än pornografer och den värsta sortens bilhandlare.

• Var är reklamens försvarare?
• Används Sveriges Annonsörers och Reklamförbundets 16 respektive 19 miljoner kronor i årliga intäkter verkligen rätt?
• Varför slår inte TV4 ett slag för sitt levebröd på samma sätt som SVT lobbar för sin "fria television"?
• Hur kommer det sig att kärnkraftsindustrin lyckas få hela Sverige att helt ändra åsikt om något som kan ödelägga halva Europa, när reklamvärldens företrädare inte kan få medborgare och politiker att se nyttan med något som de facto är av stor betydelse för vårt välstånd?
• Varför är de som är bäst på marknadsföring sämst på att marknadsföra sig själva?

Just nu, i krisens 2009, borde det vara enklare än någonsin att övertyga. För i samma stund som reklaminvesteringarna bromsas, följer en rad allvarliga konsekvenser.
Smörjmedlet sinar i en tid då hela ekonomin skriker efter konsumtion. Företag går omkull, människor blir arbetslösa och medierna krisar, med försämrad mångfald och bantning av den "goda journalistiken" som följd. Idrotten och föreningslivet får mindre intäkter.

Men utan någon kraft som slår ett slag för reklamen, kommer reklamindustrin aldrig att vinna något erkännande. Då får vi även fortsättningsvis acceptera att allmänheten och politikerna enkom betraktar reklamen som något skadligt och ondskefullt.

Till och med finansminister Anders Borg har med all önskvärd tydlighet förklarat att han inte ser de positiva aspekterna med reklam. När han för Dagens Media i somras slog fast att han inte tänker ta bort reklamskatten gav han följande förvirrade motivering:

- Det får vara en senare överväganden. Om vi nu står med en konjunkturdämpning så har vi starka skäl att stimulera människor att vara i arbete. Huruvida vi behöver mer eller mindre reklam i Sverige? Jag har inte upplevt att vi har en brist på reklam.

Björn Rietz, ny vd på Reklamförbundet, du har en del att jobba med.