Debatten om FRA-lagen har ställt skillnaderna mellan gamla och nya medier på sin spets. I EM-tider har många redan summerat händelserna som att bloggarna vann över gammelmedia med 1-0. Feltänk. Det är ingen tävling mellan två lag, där en vinner på att den andra förlorar. Istället är vi på planen tillsammans, för att ge publiken kvalitet och valuta för sin tid. Den som gör bort sig får givetvis pisk ändå. Nu senast, i FRA-frågan, gjorde gammelmedia några rejäla självmål. Skitiga och pinsamma självmål. Och man fyller inga läktare genom att gång på gång snubbla in bollen i det egna målet.

Först: jag är inte en förbehållslös bloggkramare. Jag gillar bloggosfären, med sina fel och brister, och ingen kan väl säga emot Martin Jönsson på SvD när han beskriver händelserna i FRA-frågan som en medierevolution. Men vi kan inte bara titta på vad bloggarna gör rätt. Vi måste i ännu högre grad titta på vad vi själva, gammelmedia, gör med vår roll i medielandskapet.
Jag tillhör själv det som kallas för gammelmedia, och jag använder benämningen med kärlek. Det är en enkel etikett för att samla ihop de traditionella medierna. Den fungerar bra i vår iver att särskilja oss från de nya medierna. I snart 200 år har vi utvecklat en stolt tradition och en gemensam värdegrund. Oavsett kanal verkar vi från perspektivet att vi är något speciellt. Den skillnaden hävdar vi oftast ligger på två områden: vi spelar en viktig roll i det demokratiska samhället genom vårt oberoende och vi bedriver oklanderlig journalistik med högsta kvalitet. Bra och utmärkande, om det nu vore sant...

I FRA-debatten kan väl ingen hävda att gammelmedia tog något samhällsansvar. Länge höll man emot den omtalade bloggbävningen, men gav sedan efter. FRA-frågan flyttade in på förstasidorna. Det är vackert att man lyssnade och agerade, men det tyder ju samtidigt på att man inledningsvis helt felbedömde frågan. Emanuel Karlsten på tidningen Dagen erkänner rakt ut: "Jag hade inte skrivit om FRA om det inte vore för bloggarna". Bra så, låt oss dra lärdom. Det går inte längre att välja bort vissa frågor som uppenbart engagerar. Vi måste lägga örat mot marken och lyssna, men därmed inte sagt att vi sedan måste ropa i kör. Tvärtom, egentligen. Det som är viktigt är att vi förhåller oss, och att vi gör det utifrån våra förutsättningar.

Så hur var det då med kvaliteten? DN har en av Sveriges största redaktioner och rejäla resurser. Ändå inledde man sin senkomna bevakning av frågan med en dålig rewrite av en artikel som Internetword publicerat sommaren 2007. Den fick toppa tidningen. Givetvis uppmärksammandes det och bloggaren Hans Kullin kunde visa hur DN inte bara skrivit om texten utan också redigerat flera av de citat som fanns i artikeln. Förstasida på DN innebär uppenbarligen automatiskt en story för SVT då vi senare på dagen kunde se Playrapport läsa upp samma story. DN fortsatte med att under debatten i kammaren toppa sajten med en ny variant på mördarsnigeln och Aftonbladet bröt sin livesändning från riksdagen för att istället visa en fast kamera på fotbollspubliken (ja, på publiken) nere från Skeppsbron. Jag ringde in, övertygad om att det måste vara ett tekniskt misstag, men så var det inte. Webbredaktören som svarade lät lika ledsen som jag över vad som var beslutat.

Sent omsider har gammelmedia hittat rätt. Mycket av det som publiceras nu är, som sig bör, riktigt bra. Precis det publiken har rätt att förvänta sig av oss. Något annat än riktigt bra är inte acceptabelt. Ska vi ha en chans att spela roll framöver så måste vi göra det med vårt eget spel och inte slarva bort stora frågor på det här viset. Vi, gammelmedia, gör helt rätt i att hävda våra särskilda möjligheter och sträva efter att ta position genom de fördelar som våra stora resurser ger oss. Men då får vi fan inte ägna oss åt att komma försent ut på planen, syssla med journalistik som hör hemma i gärdsgårdserien, och tro att vi kan vinna publik utan ansträngning.

Lite länkar finns samlade här.

Joakim Jardenberg är vd för Mindpark, ett utvecklingsbolag ägt av Gota Media,
Helsingborgs Dagblad, NWT, Skånemedia och Sydsvenskan