I USA har debatten kring Citizen journalism flödat under lång tid. Internets framfart har skapat verktyg där alla kan komma till tals och där alla kan få spridning för sitt budskap, så länge det är av intresse för andra. Bloggar har haft betydelse i amerikanska valrörelser, åtminstone vad det gäller att sätta den mediala agendan. Utvecklingen av bloggosfären börjar på allvar att rubba medielandskapet. Bloggare syns allt mer i traditionella medier som radio, tv och för all del i tidningar som Dagens Media. Det är en bra utveckling.

I Sverige har vi sedan Boreliusavslöjandet fått "medborgarjournalister" som komplement i mediebruset. Eller, vi har åtminstone tagit till oss ordet medborgarjournalist, citizen journalist. Att definiera vad det handlar om har vi inte brytt oss om. I USA finns en stor diskussion kring medborgarjournalistik och avsändarproblematiken som vi helt saknar på hemmaplan.

Center for Citizen Media ställer följande kriterier för medborgarjournalistik:
*accurate (korrekt)
* reliable" (pålitlig)
* independent" (oberoende)

En medborgarjournalist arbetar själv med sin egen trovärdighet (disclose) genom att avslöja sin egen ställning, finansiella intressen, arbetsgivare och andra intressen personen i fråga kan tänkas ha. Är inte dessa krav uppfyllda pratar vi inte om medborgarjournalistik, men det kan likväl vara god pr.

Den pristagare som är först ut i Sverige att belönas för medborgarjournalistik arbetar till vardags som pressekreterare åt socialdemokraterna på landstingsnivå i Stockholm. Magnus Ljungkvist är alltså, utan vidare tvivel, en politisk pr-nisse under sina arbetspass. Arbetsgivaren är Sveriges största parti.

Ändå presenteras Magnus Ljungqkvist, nästintill uteslutande, som bloggare. När såväl etablerad press som bloggosfären bevakar nyhetspriset nämns inte heller Magnus Ljungkvists yrke eller uppdragsgivare. Att slå underifrån som en medborgare mot etablissemanget är givetvis en gynnsam bild, vilket en skarp pr-man som Magnus Ljungkvist så klart förstår. Han fortsätter att odla myten om sitt oberoende genom att till Dagens Media säga: "Jag behöver pengarna att betala av alla år av bloggande utan att få betalt." Vi tvivlar på att socialdemokraterna betalar så pass dålig lön att Magnus Ljungkvist tvingas dryga ut kassan med att blogga.

Om Magnus Ljungkvist hade levererat avslöjandet om Maria Borelius via mobilen till en kvällstidningsjournalist hade han gjort sitt jobb som politisk pr-makare - men när han skippar telefonsamtalet till förmån för bloggen, där man lätt får intrycket av att Magnus är vilken medborgare som helst, jublar en okritisk medievärld över det nya tilltaget trots att det egentligen handlar om en formsak.

Vi menar att det är orimligt att låta formen blogg få en sådan status att alla andra kriterier och publicistisk etik kan ställas åt sidan. När bloggosfären, pr-branchen och partipolitiken rörs samman till oigenkännlighet är förlorarna vanliga medborgare, nyhetskonsumenter och inte minst medborgarjournalistiken, vars goda namn nu utnyttjas för att en pressekreterare ska få åtnjuta en trovärdighet som borde vara reserverad för andra. Vill man bejaka medborgarjournalistiken bör man, precis som i USA, ställa upp kriterier och behandla den med samma källkritiska förhållningssätt som annan journalistik. Annars reserveras ordet till förmån för löst tyckande och en andra gradens slask- och skvallerjournalistik.

Vi välkomnar ett erkännande av att Magnus Ljungkvist var först med avslöjandet om Borelius. Det är på tiden. Vi välkomnar medborgarjournalistikens intåg. Men när en pr-byrå delar ut ett "journalistpris" till en politisk pressekreterare drar vi öronen åt oss. Det är dags att diskutera, definiera och renodla medborgarjournalistiken. Det är den värd.

Fredrik R Krohnman och Jonathan Leman

Fredrik R Krohnman är journaliststudent och har tidigare skrivit rapporter för Timbro. Jonathan Leman är student vid lärarhögskolan och Stockholms Universitet. Båda är obetalda liberala bloggare.