"Anders Berglund, vilken tönt!", så vill jag minnas att jag har sagt en gång. Det var år 1988 och jag var åtta år gammal. Kapellmästare Anders Berglund viftade igång orkestern för att Tommy Körberg skulle sjunga vinnarlåten "Stad i ljus", medan jag var bitter över att Lotta Engberg inte hade segrat med "100%". Det var på den tiden då Melodifestivalen fortfarande var en schlagertävling, inte en korsning mellan Fame Factory och Stadskampen. Bidragen i Melodifestivalen bestod då av äkta schlager, med en och annan ballad. Min spontana åsikt om Anders Berglund ångrar jag idag, för när orkestern försvann från Melodifestivalen, då tog de både schlagern och hela konceptet med sig.

Att Melodifestivalen alltid har varit en folkfest behöver inte påpekas. Men nu för tiden, när artisterna bevakas både före, efter och under tävlingen, och nästan varenda tv-kanal har något som heter "Inför&", så borde det inte längre kallas för musiktävling. Det är mer som en dokumentärfilm om en musiktävling. Och att rätt låt ska vinna är tydligen viktigt, eftersom tävlingen får mer utrymme i media än allt annat.

När Abba vann med "Waterloo" 1974 så kom discon in i schlagern. Från 60-talets trallvänliga melodier så blev schlagern tuffare. Det blev mer som en liveshow på MTV, där schlagerdiscon har framförts allt sexigare. När musikdokusåporna kom så var deras veckofinaler som bleka kopior av Melodifestivalen. Men nu är det tvärt om. Artisternas primära syfte med att delta är inte att överrösta varandra i tonartshöjningar och sexiga danssteg. Festivalen är en chans att bygga personliga varumärken och få gratisreklam genom mediernas överambitiösa bevakning. Tävlingen om den mest syndiga scenklädseln har blivit vardagsmat på löpsedlarna, men förra året hände något anmärkningsvärt. Finländska maskeradmonster åkte till Grekland och tog hem segern med något som gick utanför normerna. Att rockgruppen Lordi vann Eurovision Song Contest var på äkta löpsedelsvenska en "Schlagerchock", och entusiasterna rasade. En ny epok förutspåddes i spaltmetrarna, men enligt mig var det inte helt oväntat. Att ett europeiskt folk med humor, eller taskig smak, kan rösta fram vad som helst är ett faktum. Inte för att jag är emot demokrati, men så går det när folket får bestämma. Och lite synd är det, för om Carola sändes av Gud 1983, så var det satan själv som skickade Lord. För i och med satans seger så har den äkta schlagern fått sin dödsstöt. När Lordi framförde sitt vinnarbidrag så fanns där knappast en Anders Berglund som dirigerade orkestern, och inte fanns där en journalist på plats, de var tusentals.

I ett sådant läge är det frestande att böna och be om att få vrida tillbaka tiden, att en orkester ska vara en del av varje tävlingsbidrag. Men det är bara att acceptera att bidragen är så långt bort man kan komma från när Alice Babs i Leksands folkdräkt sjöng "Lilla Stjärna" år 1958. Och när mediebevakningen runt tävlingen blir större än själva tävlingen, ja då skapar medierna en dokusåpa full av festivalintriger, samtidigt som SVT gör sin egen Idoltävling, i skuggan av det som förut kallades för schlager.

Karolina Lassbo bloggar på Glamourbloggen.